Ledare: Politiker är inga idioter som gillar att fatta dåliga beslut

På onsdag lämnar regionstyrelsens ordförande i Kronoberg, Mikael Johansson (M), svensk politik. Därmed är fem år av hat, hot och påhopp sannolikt över (Dagens samhälle 4/4).

Det har bland annat handlat om brev som tolkats som dödshot: en bild på en kniv, en teckning där Johansson hängs i en snara, en annan där hjulet på en bil plötsligt lossnar. Lägg till att han blivit idiotförklarad, fått höra att han har förverkat sin rätt att leva, instruerats av polisen att vara vaksam i parkeringshuset. Och – inte minst – haft en vardag där glåpord kastats på honom ”om, om och om igen”.

”Ibland känns det som om folk tror att vi politiker beslutar saker bara för att vara elaka”, säger Johansson. ”Till slut orkar man inte. Inte jag i alla fall,” förklarar han, med tillägget att politiker självklart ska granskas, men att det är besluten som bör kritiseras – inte individen.

Att skilja på sak och person är viktigt, och något som långt ifrån alla gör. Det märks på att politiker exempelvis har fått bajs i brevlådan, spottloskor på stan, stenar inkastade genom fönstret och hot av anonyma konton på sociala medier.

Här talar dessutom siffrorna sitt tydliga språk.

Enligt en ny studie om förtroendevaldas utsatthet, som har genomförts av forskare på Högskolan i Halmstad på uppdrag av SKR, i samarbete med Valmyndigheten, har 43 procent på kommunal nivå mottagit hat eller hot i någon form. Brottsförebyggande rådets trygghetsundersökning visar att utsattheten under valåret 2022 var störst bland politiker i riksdagen, kommunstyrelser och regionstyrelser samt de som har ordförandeposter i nämnder. Och för lokala heltidspolitiker – som Johansson – var det vanligare att ha blivit utsatt än att ha sluppit undan.

Den allt hätskare debatten på nationell nivå stannar inte där – den faller obarmhärtigt ner och förgiftar lokalpolitiken

Det hårda klimatet påverkar inte ”bara” de direkt drabbade, även om det hade varit illa nog. Både personer som har befunnit sig i skottgluggen och de som inte vill riskera att hamna där gör anpassningar. Framför allt undviker de att sitta i en del nämnder, engagera sig i vissa frågor eller uttala sig om specifika ämnen, som invandring, hbtq-rättigheter, klimat, vindkraft och nedläggning av olika samhällsinrättningar (som skolor).

Det låter kanske inte som ett jättestort problem. Alla behöver ju inte yttra sig om allt.

Men att samtalsklimatet gör att förtroendevalda drar sig för att vara aktiva i politiska beslut, som det är lokalpolitikers uppgift att rösta ja eller nej till, rimmar illa med hur svenska kommuner och regioner bör styras. Om en demokrati ska fungera måste den allmänna debatten rymma alla möjliga perspektiv, samtidigt som människor är villiga att ta på sig förtroendeuppdrag.

Därför är hat och hot som gör att människor tystnar, avgår som politiker eller avstår från politiska uppdrag från första början inte bara ett hot mot den enskilde. Ytterst är det ett hot mot demokratin.

Mot den bakgrunden är det extra problematiskt att många politiker upplever att hat och hot har normaliserats. Det har gått så långt att det helt enkelt anses komma med rollen. Och i studien om förtroendevaldas utsatthet förklarar forskarna att de märker en uppgivenhet bland kommunpolitikerna, som vädjar till sina kollegor på riksplanet om att sänka tonen.

Den allt hätskare debatten på nationell nivå stannar nämligen inte där – den faller obarmhärtigt ner och förgiftar lokalpolitiken.