Ratar fackens krav på kortad arbetstid: ”Rent önsketänkande”
Stärkt konkurrenskraft och dämpad lönetakt, det är arbetsgivarnas mantra när industrin går in i nästa avtalsrörelse. Mot sig har man fackens krav på offensiva ökningar och kortad arbetstid. ”Det är rent önsketänkande”, kommenterar Per Hidesten, vd Industriarbetsgivarna.

Parterna inom industrin har börjat formera sig inför nästa års stora avtalsrörelse, med de tuffa förhandlingarna från vintern 2023 i färskt minne. Den löneökningstakt som man då kom överens om, det så kallade märket, blir det inte tal om den här gången, uppger Per Hidesten, vd för Industriarbetsgivarna.

”Det var ett historiskt högt märke, det högsta sedan 1997. Nu är vi inne i ett mer normalt läge, sett till makroekonomiska fakta, då ska också löneavtalet spegla det”, säger han och hänvisar till inflationsutvecklingen 2022–23 som steg långt över Riksbankens mål på 2 procent.

LO-ekonomerna gör en annan bedömning och ser goda möjligheter att behålla den uppväxlade ökningstakten.

Vidare står parterna på varsin ände av skalan i synen på konjunkturens återhämtning. Medan Unionen uppskattar att den nått sin botten och att optimismen i näringslivet ökat markant efter sommaren, spår Industriarbetsgivarna att arbetslösheten toppar först nästa år.

”Vi delar inte bilden av att stämningsläget är bra. Vi är fortfarande inne i en svag konjunktur, runt 2026 börjar den bli bättre igen. Då är vi ganska långt inne i nästa avtal”, fortsätter Per Hidesten som är mån om att sätta tonen inför de kommande förhandlingarna.

Så högt har märket varit

7,3 procent på 24 månader.

5,4 procent på 29 månader.

6,5 procent på 36 månader.

2,2 procent på 12 månader.

6,8 procent på 36 månader.

2,6 procent i årstakt, avtal med olika längd tecknades.

2,6 procent på 18 månader.

10,2 procent på 36 månader.

7,3 procent inklusive värdet av arbetstidsförkortningar, på 36 månader.

Källa: Medlingsinstitutet

Ingångsvärdena, som han kallar det, är Sveriges höga arbetskraftskostnader och industrins svaga produktivitet, runt 1,5 procent mätt som förädlingsvärde per arbetad timme. I genomsnitt låg produktiviteten på cirka 6 procent mellan 1994 och 2007. Därefter skedde en tydlig dämpning – sedan dess har den inte legat på jämförbara nivåer under längre tid.

”Produktiviteten är alldeles för låg. Det enda som har räddat företagens internationella konkurrenskraft är att vi har haft en svag valuta. Konkurrenskraft byggs inte på kronans växelkurs.”

Per Hidesten.

Nu är inflationen på målnivå och räntan sänks undan för undan. Hur påverkar det ert förhandlingsläge? ”Vi hade rätt i våra bedömningar sist, när vi träffade ett löneavtal med en fallande linje. Det var vårt sätt att visa att vi skulle närma oss ett normalläge. Nu börjar också lönerna visa reala förbättringar.”

Utöver lönetakt blir arbetstidsförkortning sannolikt en stridsfråga. Även här står parterna på motsatta sidor. En sak är dock flera fackförbund, däribland Sveriges ingenjörer, och arbetsgivarna överens om:

”Den här frågan ska politikerna hålla sig långt borta från, de ska inte ha den på sitt bord”, säger Per Hidesten.

Att kräva kortare arbetstid med bibehållen lön, vilket bland annat LO-förbundet Byggnads gjort klart, blir det inte tal om, anser han.

”Det är rent önsketänkande. Så har vi aldrig hanterat arbetstid, som varit en del av löneutrymmet sedan 1997. Man kan inte bara radera bort en historia.”

Vad tror du om förhandlingarna?

”Frågan om arbetstid och fackens beskrivning av konjunkturen ser vi som risker som kan försvåra förhandlingarna. Men de brukar normalt sett vara tuffa.”

Industriavtalets parter

Arbetsgivarparter: Grafiska Företagen, Ikem, Industriarbetsgivarna, Livsmedelsföretagen, Gröna Arbetsgivare, Teknikföretagen, Teko och TMF.

Facken inom industrin: GS, Livsmedelsarbetareförbundet, IF Metall, Sveriges Ingenjörer och Unionen.

Källa: Medlingsinstitutet